Novell av min kusin Sara

Vi har alltid varit ojämna. Och ända ifrån första dagen i ettan har jag varit den som blivit över. 23 elever. Såklart att någon blir ensam. Alla flickor hade en varsin bästis och pojkarna bara brottades med varandra. Jag tror att jag förstod redan då att jag var lite udda, den som alltid fick sitta vid eget bord i matsalen, hålla fröken i hand när man gick två och två och sitta lite på kanten i klassrummet där bänkarna var grupperade tvåochtvå. Det var inte så att de retades eller mobbade mig, nej, det var mer att dom frös ut mig, struntade i mig helt enkelt. Jag tror inte direkt att jag led då, jag hade ju mina låtsasvänner. Jag brukade fantisera mig bort ifrån verkligheten genom att hitta på vänner. När mamma frågade hemma om vilka jag var med svarade jag ju såklart att jag var med dem andra flickorna i klassen, och mamma bara log och undrade kanske ibland om jag inte skulle bjuda hem någon liten vän på bullar? Men självfallet blev det aldrig så.


Jag tittar ut genom fönstret och undrar för mig själv om inte snön ska komma snart. Det är den trettionde november och inte en enda snöflinga har fallit från himlen. Jag älskar snön, och jag vill inget mer än att den ska komma, men den vill tydligen inte som jag.

 -  Ebba? EBBA! min surkärring till klassföreståndare får mig tillbaka till verkligheten. Kan du inte åtminstone försöka lyssna på vad Ronja har att säga. Tror du verkligen att det är lätt att komma ny till en klass och så när man berättar om sig själv så lyssnar ingen? Tror du det?!

Men tror du att det är lätt att gå i en klass i 8 år och inse det faktum att inte ens hälften av klassen vet att man existerar? Tror du det?

 -  Ehm, ursäkta, jag var fast i mina egna tankar, säger jag rodnande och försöker att strunta i Mia och Alice som sitter i den främre raden och fnissar åt mig.

Ronja fortsätter att berätta om sig själv, men jag är så uttråkad att jag börjar räkna minuterna till det är helg. 72 för att vara exakt. På helgen är jag verkligen Ebba. Den tuffa Ebba som kan säga ifrån och gör det hon känner för, utan att vara osäker över att någon annan ska fnissa åt henne, den riktiga Ebba.


Jag trycker upp dörren till skolporten och börjar sakta gå över skolgården. Alla andra har redan gått, jag vet inte riktigt varför jag brukar stanna efter vi har slutat, kanske för att jag inte vill känna Pia och Emilias blickar bränna i ryggen på mig när jag går framför dem. Det är meningen att jag ska höra, men de viskar alltid bara lite tyst. Det är alltid samma sak, små ord som "kläder från frälsningsarmén" och "kan hon inte något om mode?" följda med fniss som om jag vore skabb eller något. Plötsligt känner jag en varm hand på min axel följt av ett hej. Det är den nya tjejen Ronja som tilltalar mig.

 -  Du går i min klass va? Det var väll dig Karin sa till. Det gjorde inte så mycket att du inte lyssnade, jag brukar också fastna i mina egna tankar. Ska vi gå hem tillsammans? Jag tyckte att jag såg dig i morse på väg till skolan och jag tar samma väg.

 -  Äh, nej, jag... Jag glömde mina läxor, så jag måste gå in och hämta dem, får jag ur mig.

 -  Men jag kan följa med! säger Ronja.

 -  Nej, jag klarar mig själv, nästan fräser jag åt henne. Sen springer jag in i skolbyggnaden igen och sätter mig på en bänk. Varför hade jag ljugit om läxorna? Det som Ronja sade till mig är mer än vad alla killar i klassen tillsammans har sagt till mig under hela min skolgång. Varför är jag rädd att någon ska komma för nära?


När jag kommer in i hallen till vår lilla lägenhet står mamma där med flera väskor.

 -  Har du packat? Taxin kommer om en kvart.

 -  Taxin? undrar jag.

 -  Jaa, har du glömt att vi ska åka till Kenneth i helgen? Vi har ju planerat det här i flera månader, Ebba!

Kenneth är min mammas äldste bror, och den enda av tre som hon fortfarande har kontakten med. Och jag har inte glömt att vi ska åka, snarare förträngt... Han ska alltid fjolla sig och fjäska, men han är bara så otroligt patetisk, och helt ensam.

 -  JUST DET! Jag har helt glömt att packa, kan jag inte få vara hemma? Jag kan faktiskt laga mat själv och tvätta gör jag ju redan, dessutom har jag bestämt att jag ska vara med Ronja i helgen, ljuger jag.

 -  Kommer inte på fråga! Och vem är den där Ronja?

 -  Det är en ny tjej i min klass, hon började idag och hon verkade jättesnäll, snälla mamma, kan jag inte få? Hon har redan hyrt en film...

 -  Okej, det kan ju vara trevligt för henne att få en kompis, men glöm inte att köpa mat, handla på ICA, du får låna ICA-kortet, du kan ju koden, och bjud inte hem massa människor, jag vet ju hur det brukar låta uppe hos grannen.

Som om jag skulle bjuda hem någon, inte ens Ronja skulle jag bjuda hem om jag så fick pengar för det.

 -  Självklart, lita på mig, säger jag och pressar fram vad jag tror ser ut som ett strålande leende.

Tio minuter senare har mamma precis smällt igen dörren och jag står där i hallen helt ensam. Jag går in i mitt rum och trycker på den blå knappen på stereon och Kents härliga musik vrålar ur högtalarna. Jag lägger mig på sängen och sluter ögonen, kryper ihop mig så jag är liten, så liten som det går att bli, drar ihop benen, sätter pannan mot knäna och lyssnar.  Ingenting, kan inte minnas någonting, sjunger dem. Låten handlar om längtan, och det är precis det jag känner inom mig. Längtan efter något, men jag vet inte vad. Det saknas något inom mig, det saknas en pusselbit av mig.


Min alarmklockas röda siffror lyser upp mörkret i mitt rum, 17.24. Jag måste ha somnat. "Längtan skala 3:1" spelas fortfarande i min stereo på repeat. Jag söker efter lampknappen som sitter bredvid nattduksbordet och tänder sänglampan, jag måste blinka några gånger för att vänja mig vid ljuset. Jag sträcker på armarna och gäspar, plötsligt ringer telefonen och jag går ut i köket för att svara.

 -  Ebba Blomkvist, säger jag och lyfter på luren.

 -  Hej Ebba! Det är Ronja, jag undrar bara om du ville hitta på något? Jag har absolut ingenting att göra och jag tänkte att du kanske har blivit klar med läxorna? Om du inte är det så kan jag hjälpa dig.

 -  Äh, visst, klämmer jag ur mig. Jag är fortfarande helt paff över att Ronja ringer till mig även fast vi bara har sagt några få ord till varandra.

 -  Så bra! Du bor i åttiotrean va? Jag kan komma över, jag bor bara några hus bort.

 -  Mm, kom när du har lust, säger jag och orkar bara inte ljuga mera.


Dörrklockan ringer men jag skiter i den. Efter några minuter börjar det banka på dörren. Ronja är visst inte den sortens person som ger upp så lätt. Jag går ut i hallen och öppnar dörren. Där står Ronja som har röda kinder och ler ett brett leende mot mig. Inte ett sådant där falskt som tjejerna i klassen ger gympamajjen när de inte vill vara med på idrotten, utan ett äkta leende, ett leende som visar att hon är lycklig. Jag säger hej och hon hänger av sig jackan på kroken. Vi sätter oss i soffan i vardagsrummet en stund och hon babblar på om allt mellan himmel och jord. Vilken jobbig tjej. Efter vad som jag tycker känns som en evighet undrar hon om vi inte skulle ta och hyra en film? Jag går med på förslaget och vi tar bussen ner till centrum. Det tar inte speciellt lång tid att bestämma film, för vi verkar ha ganska lika smak när det gäller film. Vi hyr klassikern Titanic och bänkar oss framför teven med mikropopcorn och Coca Cola. Filmen är underbart bra och jag får tårar i ögonen när Leo drunknar på slutet. Efter filmen sätter jag på Kents nya skiva och det visar sig att Ronja också älskar Kent och kan alla låttexter utantill. Vi börjar sjunga med och dansa i mitt lilla rum som inte är större än sex kvadratmeter. Klockan elva ringer Ronjas mamma i hennes moderna uppvikbara mobiltelefon.

 -  Jag måste hem, säger hon när hon har lagt på, mamma ska gå och lägga sig och jag har ingen nyckel. Men jag hade jättekul och vi kanske kan göra något imorgon?

 -  Visst, jag hade också kul, och ja det kanske vi kan, svarar jag.

Och jag hade faktiskt kul, aldrig har jag känt någon som också kan alla Kent-texter eller älskar Titanic lika mycket som jag gör.


På måndagsmorgonen är jag som en zombie när jag vaknar. Jag och Ronja satt hela kvällen dagen innan och kollade på Titanic, minst tre gånger. Jag går in i badrummet för att ta en dusch, då kanske jag vaknar till. Jag duschar länge, alldeles för länge, för när jag kommer ut ur duschen är klockan tjugo i åtta och jag börjar om en halvtimme. Jag torkar kroppen och sätter håret i en turban, sen drar jag på mig mina svarta jeans och en svart t-shirt med en silvrig döskalle tryckt rakt på bröstet. Jag torkar håret snabbt, men det är ändå fortfarande lite fuktigt, efter det sminkar jag mig och synar kritiskt det svarta håret som ser ännu värre ut när det är blött än när det är torrt. Jag struntar i håret och skyndar mig ut i hallen för att snöra på mina utslitna Converse Allstars. Jag springer hela vägen till skolan och när jag är framme har jag två minuter till godo. Jag går in i klassrummet och bredvid min bänk står nu en annan, och vid den sitter Ronja. Hon ser annorlunda ut i svarta kläder, inte ful, bara annorlunda. Hon har sminkat sig svart runt ögonen och hon ler sitt fina leende när hon ser mig.

 -  Hej! Jag har väntat på dig i tio minuter nu! utbrister hon glatt när jag sätter mig bredvid henne.

 Jag har väntat på dig i hela mitt liv!

 -  Jag försov mig, vad har vi för lektion? svarar jag.


På första rasten går jag och Ronja bredvid varandra och lyssnar på min ipod, Kent såklart. Jag ser Pia sitta själv på en bänk och se ensam ut. Det var jag förut tänker jag. Sen ser jag på Ronja och ler ett lyckligt leende. Hur kan jag ha klarat mig utan det här?


Jag tror att jag har hittat pusselbiten. Inte under sägen eller bakom bokhyllan, utan i Ronja. I min bästa vän Ronja.

image135
Saras blogg hittar ni här!
Vad tycker ni om den?

Kommentarer
Postat av: annika

den var ju skitbra..! :)

2007-12-02 @ 17:33:40
URL: http://kronbergs.blogg.se
Postat av: Johannaa

orkar inte läsa ;P
Men den var säkert bra =D

2007-12-02 @ 19:01:53
URL: http://joojj.blogg.se
Postat av: S.A.N.D.R.A <3

Bra :]

2007-12-02 @ 19:17:08
URL: http://eyeliner.blogg.se
Postat av: Alicia

sara är ju sjukt bra på att skriva!

2007-12-04 @ 20:15:09
URL: http://ipapipa.blogg.se
Postat av: Amanda

Ouf, snacka om duktig på att skriva. Man skulle kunna tro att det var en författare som skrivit den.

2007-12-05 @ 19:11:44
URL: http://larzzuw.blogg.se
Postat av: Jasmine

as bra (:
författare ; Sara von Edström ;D

2007-12-10 @ 14:32:15
URL: http://jassiies.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0